tisdag 1 augusti 2023

Engelbrektsturen 2023 failat

Det är semesterns sista dag. Fem veckor sommarledigt har som vanligt gått fort. I år har dock vädret varit anmärkningsvärt. Juni var stekande hetta och sol, gräsmattan var nedtorkat brun redan innan midsommar. Då gick jag på semester. Meterologerna varnade för att det kunde bli den varmaste sommaren, man hotade att det kunde bli som 2018. Men det har istället varit svalt, utan variationer, runt 16-20 grader och regn varje eftermiddag hela juli. Den sämsta juli i mannaminne.

För att vara ärlig, jag borde egentligen aldrig ha åkt till Norberg och cyklat den här helgen.

Innan och efter Mörksuggejakten har jag haft problem med en inflammation under vänster sittbensknöl. Det har omöjliggjort cykelträning då jag måste vila från cykling för att få ned inflammationen. Jag har istället tränat löpning och cirkelträning med vikter. Har dock testat nya racercykeln ett pass som gick riktigt bra, go känsla hela vägen igenom. Så jag hade ändå förhoppningar att det skulle funka.

Då det dessutom gick rätt ok på Mörksuggan tre veckor tidigare tänkte jag att det vore kul att i år även köra Engelbrektsloppet i Norberg. Det går 3 veckor efter Mörksuggan och är känt för att vara ett mindre tekniskt lopp med mer enklare grusvägar. Perfekt för mig som ogillar teknisk stig och föredrar lättrampad flowig terräng. Dessutom bara 12 mil hemifrån så det är enkelt och snabbt att ta sig. Jag gjorde därför en anmälan till loppet.

Dagarna innan hade jag absolut noll taggning. Var inte alls sugen, men försökte ändå anpassa träning, vila och vätskeintag för att ge förutsättningar att cykla bra i Norberg. Men viljan att faktiskt cykla fanns inte där. Dagen innan var jag så osugen att jag bara ville strunta i det. Bestämde mig ändå för att göra det när jag nu trots allt hade anmält mig. Väderprognosen hotade med rejält med åska och regn i slutet på loppet.

Jag åt havregrynsgröt hemma på morgonen, packade bilen och styrde västerut. Solen sken och vädret såg fint ut. Kom fram till Norberg där det var stor aktivitet, många bilar, cyklister och medföljande. Letade mig fram till sekretariatet och hämtade ut nummerlappar och cyklade tillbaka till bilen. Käkade medhavd potatissallad och skinka. Förberedde och fixade med utrustning och cykel. Sedan rullade jag ner till startområdet precis mitt i centrum av Norberg. Det är fullsmockat med cyklister och anhöriga, cyklar och liv överallt. Bakom en häck hittade jag en lugn oas, en bänk intill ingången till hotellet, i skugga och inga människor. Satt och väntade in start, en stund av lugn innan det kommande. Med tanke på den trånga inledningen av loppet i Norberg har man tidsmässigt separerade starter för att minska trycket och stöket i början på loppet. Speakern Oskar skickar iväg dameliten och en kvart senare herrarnas tävlingsklasser. 

Nu var det strax dags för oss motionärer att göra oss redo. Det är den vanliga nervositeten i fållorna, cyklisterna är taggade och vill igång. Tiden räknas ner. The Hives från grannstaden Avesta spelas i högtalarna och så går startropet. Fullt av klickande pedaler och det bär iväg, ut på asfalt och så in på första grusvägen. Det går som vanligt i Engelbrektsloppet fort och cyklister hetsar sig fram genom den trånga långa klunga som bildats på den dubbelspåriga grusvägen bort till Klackberg. Där tar den första stigningen vid, det bär av uppåt förbi stora gruvhål. Direkt uppe på toppen går det ner hela vägen igen och sedan samma visa åter, därefter är det grusvägsrally en bra bit. Jag dricker sportdryck och vevar mig fram. Tar mitt eget tempo och låter andra cykla så som de vill. Pulsen är hög, men det är den alltid första halvtimmen i långlopp, nervositeten har släppt och man är fortfarande pigg.

Efter 12 km drabbas jag av första tanken om att "varför gör jag det här?", den typ av tvivel jag aldrig någonsin fått under lopp. Jag brukar ha ett mål, något jag vill nå. De senaste åren har inte haft fokus på tider och resultat, det har istället handlat om att ha ett skoj lopp och komma i mål och känna mig nöjd med min insats. Utgångspunkten har varit Björn Ferrys målbeskrivning för vad han ville uppnå vid deltagandet i OS "Jag går i mål och känner glädje". Något mål hade jag dock inte för Engelbrektsloppet, och jag hade dessutom åkt hit utan att egentligen ha lust. Med det sagt, motivationen är väldigt låg redan som ingång, och nu här efter 15 km av 70 drabbas jag av starka tvivel. Men jag slår dem ifrån mig och fortsätter nöta på. Tar en mugg vätska vid första energidepån.

Ett par mil ut i skogen (källa: www.cykelkanalen.se)

Vid 23 kilometer kommer den första regnskuren, ett lätt duggregn som inte gör mig särskilt blöt. Jag har regnjacka i bakfickan men den blå himlen säger att det är onödigt, regnet är lätt och kommer strax vara förbi. Kraften i kroppen är det dock värre ställt med. Trots att jag cyklar utan att driva på, går batterinivån i kroppen ned allt för fort. Drösvis av andra cyklister sveper förbi på de dubbelfiliga grusvägarna. Jag tappar självförtroendet, känner mig dålig. De negativa tankarna blir allt värre. Jag är så sliten att jag stannar och återhämtar mig.

Vid 25 km har jag bestämt mig, beslutet bara är där, nä jag struntar i detta. Är så trött att jag behöver stanna och återhämta mig varannan kilometer ungefär. Kommer in i stigpartier och är spänd i axlar och nacke på ett sätt jag aldrig tidigare varit. Jag kliver av och måste hålla i mig i cykeln för att yrseln är så stark. Kroppen är uppenbart i olag. Kraften är som bortblåst, jag kliver av och går i en brantare uppförsbacke, redan vid foten av den går pulsen högt. Övriga cyklar förbi. Nu följer de längsta kilometrarna i mitt liv. Av yrsel och energitomhet stannar jag en gång varannan kilometer. Jag letar vägar ut ur detta, finns ställen man kan ta av för att komma direkt ut ur skogen och kunna ta mig in till Norberg. Jag vet dock att det är varvning vid Klackberg något mindre än halvvägs i loppet så jag försöker hanka mig fram dit. Kommer till en stökig teknisk stig, det rullar långsamt. Till slut susar vi dock nedför och når Klackbergs varvning, här delar vägarna åt för de som kör hela och de som åker halvan. Där står en funktionär och pekar mig mot helan, jag säger dock att jag bryter. Han tar mitt startnummer och jag följer spåret tillbaka centrala Norberg. Dameliten sveper förbi, snabba herrar från herreliten gör detsamma. Själv viker jag av strax innan mål och åker till bilen. Himlen är kolsvart söderöver där molnen kommer från. Jag hämtar ryggsäcken, tar mig till Fridahallen, duschar och byter om, får en tallrik soppa och utanför fönstret har det börjat ösa ner regn. Jag tar mig åter till bilen, väl där är det störtflod av regn. Jag skänker en tanke till alla de cyklister som är kvar ute i skogen och tar sig fram i det här vädret. Själv sätter jag mig i bilen och styr upp till Gävle igen. Det fullkomligt vräker ner regn, och jag tänker att det här skulle jag aldrig ha gjort.


lördag 15 juli 2023

Mörksuggejakten 2023

Vinterns träning 2022-2023 byggde ingen grund för vare sig kondition eller styrka. Jag har ju slutat träna och istället snarare börjat motionera. Det har varit löpning och spinning under vintern från november och fram till januari. Men inga riktiga träningspass eller med ordentlig planering eller syfte utan mer motion och rörelse. Löpningen har gått riktigt uselt, med att bara orka springa 2-3 km i sträck innan jag tvingats vila, trots att farten har varit begränsad. Spinningpassen har varit kortare ca 45 minuter av fartlek där jag inte tagit i utan givit upp när det gjort ont eller varit för jobbigt. Alltså rejält dålig träning, inget som utvecklar kapacitet utan snarare tappat. I december, dagen innan julafton kom så förkylning, trodde jag först innan jag förstod att det var corona som nått även mig. Så hela julen och nyåret låg jag hemma i soffan. Efter det tog det två veckor innan jag ens kunde börja motionera, och några veckor till innan kroppen orkade något som kunde kallas träning. När våren och värmen väl kom hade jag ingen form och heller ingen lust att träna.

Så där såg alltså vinterns motionerande ut. Verkligen ingen bra grund för att cykla långa pass ute. Men som motivator valde jag ändå att sikta på att cykla 2023 års Mörksuggejakt. Maria ville haka på och så även Ville. De båda skulle cykla 40-kilometaren medan jag skulle köra fulla 72-kilometaren.

Vi förlade årets sommarsemester i husbil. Första stoppet på resan skulle bli Rättvik och Mörksuggan. Hyrhusbilen hämtades i Björke på lördagen, vi och packade den med kläder, mat och annat som behövdes på resan. På eftermiddag kom vi till Rättvik, parkerade husbilen vid den nybyggda Rättviks arena i direkt anslutning till Mörksuggestarten. Vi hämtade ut nummerlapparna och åt middag. Vi möter några cyklister som testat banan, de och cyklarna ser skitiga ut och cyklisterna säger att banan är mjuk och delvis blöt. Alla år jag kört Mörksuggan tidigare har det varit dammtorrt, men i år har det regnat och varit blött senaste veckorna. Det var sommarvarmt ute och Maria och jag tar en promenad ner i Rättvik på kvällen.

Söndag morgon vaknade vi upp i husbilen, jag käkade frukost tidigt för att hinna smälta den innan loppet startade klockan 10.00. Maria och Ville skulle inte dra iväg förrän 1,5 timme senare så de kunde vänta med frukosten. Jag fixade med cykeln, satte fast nummerlappen och laddade vätskeblåsan med energidryck. Ställde in växlarna och lade sedan cykeln mitt i startfålla 5 (cykla snabbt). Den där förnervositeten innan lopp var där, både på mig och alla andra runt omkring. Den släpper alltid när man väl kommit igång men är jobbig innan start.

Med tanke på den dåliga fysiska nivån var målet för året bara att ta mig runt. Jag hade ingen aning om möjlig tid utan det handla om att orka hela vägen. Jag har cyklat lika långa pass under sommaren, exempelvis upp till Mårtensklack, men det här skulle bli klart jobbigare. Högre tempo, fler backar och höjdmeter och kuperad terräng som rycker sönder malandet.

Damernas tävlingsklasser drog iväg och det var 20 minuter till jag och övriga skulle iväg. Till slut började Oskar Ekstam räkna ner minutrarna och sedan sekundrarna. Så bar det iväg. Första gräsbacken gick bra, inga stop utan det flöt på. Det var som vanligt trångt och lite stökigt ner genom stan i Rättvik. Nu fram till backen upp mot Vidablick. Jag tog mitt eget tempo, tappade en del cyklister och plockade andra. Jag cyklade aktivt även om det inte gick hårt, pulsen gick dock tidvis förbi både tröskel och nådde VO2-gränsen men backen är så brant att det är svårt att köra långsammare eller med lägre intensitet. Dessutom är man fortfarande pigg och sugen på att köra bra. 

Upp för Vidablick med Siljan i bakgrunden (bild: cykelkanalen.se)

Vi kommer upp på toppen av Vidablick och nu börjar stigen nedför baksidan. Det är bitvis lite mer stökigt och tekniskt men jag har koll och glider med, 2019 fick jag kramp i händerna här men i år håller jag inte lika hårt i styret utan försöker köra mer avslappnat. Det fungerar bra och jag stumnar inte alls. Vi kommer ut på första grusvägspartiet och det känns bra. Det dammar förbi andra cyklister men jag bryr mig inte alls eftersom jag bestämt mig för att cykla mitt eget tempo. Det viktiga i år är att jag kommer i mål, om jag gör det 50 placeringar ner eller upp spelar ingen som helst roll.

Jag kör ok på stigarna, ibland hamnar jag bakom någon jag kan lita på hålla bra linjer medan andra gånger ligger jag bakom någon som uppenbart inte har koll på hur den ska cykla. Det är som vanligt alltså här långt bak bland de övriga cyklisterna i min begränsade kaliber. Vissa är mountainbikecyklister och andra snarare landsvägscyklister och ovana vid skog och teknisk cykling.

Härligt skogsparti (bild: cykelkanalen.se)

Vi kommer till den långa svepande snabba grusvägen nedför, det går fort men jag matar inte på utan kör rätt försiktigt. Nu börjar stigarna genom nyslagna gräsområden och skogsbackar. Vi spottas ut på den asfalterade Furudalsvägen och här har jag en svans cyklister som uppenbart tror att jag ska dra åt dem, glöm det, de får allt dra sig själva. Jag slår av på takten och de får köra på själva. Jag dricker energidryck och har inte nyttjat någon gel ännu. Första vätskestationen dyker upp och jag tar en mugg vatten. Nu går det på grusvägar och stigar om vartannat. En tjej kommer ikapp och ligger i rygg på mig, peppar härligt och säger också att det är hennes första gång i Mörksuggan. För min del är det min femte så jag börjar få rätt bra koll på banan och vad som väntar även om det nu är några år sedan 2019 då jag körde loppet senast. Hon ligger kvar i rygg och säger att jag kör stadigt och bra.

Vi rullar genom vackra små klungor av Faluröda gårdar, drar förbi den andra vätskestationen och Mörksuggan står där i slutet och ser hemsk ut. Vi cyklar över träbron och upp på grusvägen på andra sidan. Tjejen som legat bakom mig hela tiden säger "jättebra kört" och drar iväg framåt. Runt omkring är det ungefär samma cyklister hela tiden, det varierar om de eller jag ligger före. Alla har sina schackningspartier och perioder där man blir starkare igen.

En bit längs spåret (Bild Happyride.se)

Vi cyklar stigar och åter stigar, genom ett härligt böljande kuperat tall-landskap. I en kort knix uppför finns två spår, jag ligger i det västra och har en cyklist ett halvt hjul före i det högra spåret. Precis innan toppen går han på tvären över in i min vänstra linje och jag får tvärstopp där det är precis som brantast och stenigast. Går omkull och ramlar men är fort uppe igen. Resten bakom oss får kliva av sina cyklar. Jäkla ojuste mot oss övriga. Precis där och då, efter 52 km gör sig första krampkänningen till känna. Det krampar inte men jag känner de där bekanta dragningarna i högra framsidan av låret. Nu är det två mil kvar och jag vet att krampen kommer att komma, det är bara frågan om när och hur allvarligt. Så jag håller nere kraften i tramptagen och tomtrampar mig fram. Då de sista milen på banan är fortsatt kuperad är det svårt att undvika att dra watt. Det är hela tiden knixar som kräver rejält med kraft för att komma över. Jag stannar och ska stretcha framsidan på låret, men då får baksidan full kramp så jag släpper direkt. Inser att det är bäst att bara cykla på.

En liten klunga i ryggen (bild: Happyride.se)

Vi kommer till spurtbacken där det är tidmätning. Själv struntar jag fullständigt i det utan tar det tempo jag kan utan att spänna benen för att generera krampanfall. Vi kommer till det fantastiska flowiga snälla tallskogspartiet som har slät sandbotten, där och då njuter jag. Kommer ikapp den tjej som körde med mig några mil tidigare, slänger ur mig en kommentar och får till svar att hon njuter lika mycket som jag. När vi kommer upp på höjderna blåser härlig svalkande motvind, vilket är välbehövligt då värmen är tryckande och solen gassar från klarblå himmel.

Vi har nu bara kilometer kvar. De sista kilometrarna på Mörksuggan är rätt bökiga. Benen är rökta och man är mosig efter flera timmar i sadeln. Just där och då är i alla fall jag, väldigt osugen att cykla teknisk stig och det i kuperad knixig terräng. Men så är det, även om jag kliver av och går i en backe för att benen inte ska få krampanfall. I en knix någon kilometer senare är krampen där, så jag cyklar åt sidan. Nu har vi passerat vid stadionområdet och har kanske 1 km kvar, men det går inte längre. Krampen griper tag om båda låren och jag står en stund hängande över hojen. Det cyklar förbi fem cyklister. Krampen ger inte direkt med sig, jag sätter mig på hojen igen och drar vidare. Kommer mot målet och bryr mig inte det minsta om att spurta, det kommer varken göra till eller från.

Målgång efter 3,5 timme (bild: cykelkanalen.se)

Jag är i mål och rätt sliten, så där man kan vara efter 3,5 timme cykling i 27 grader och stekande sol. Ställer mig vid passeringen/förvarningen och väntar in Ville och Maria, de kommer en timme senare. Ville först och han ser pigg ut och ropar att mamma är långt bakom honom. Efter att han gått i mål väntar vi in även Maria. Nöjda med väl förrättat värv tar vi en dusch på Rättvik arena, och sedan tar vi husbilen ner på stan för att äta mat på en restaurang. Laxen smakande fantastiskt, inte bara för att vi var rejält hungriga utan även för att det var vällagat och gott.

onsdag 3 augusti 2022

Efter två tävlingstomma år - Finnmarksturen 2022

Så var det då dags. Trots en massa hinder blev det ändå ett långlopp för mig 2022. Senaste loppet var en evighet sedan, känns nästan som i ett annat liv. Det var Bockstensturen september 2019, alltså närmare tre år sedan, sista långloppet för säsongen 2019 bara månader innan covid slog till och sönder mycket av cykeltävlingarna.

En mörk vinter och vår

Under vintern tränade jag en del, körde ostrukturerat Zwiftande, en del utomhuslöpning samt ett mindre antal träningspass på löpbandet i källaren. Helt ok men samtidigt också helt otillräckligt i kvalitet och upplägg för att det skulle lägga grunden för någon riktig konditionsbas. Fram för allt saknades det helt distanspass. Jag kunde inte förmå mig ta ut cykeln och frysa på flera timmar långa distansträning. Inte heller pallade jag att nöta Zwift i pass som är flera timmar långa någon gång varje vecka. Så egentligen blev vare sig kondition eller uthållighet byggd under vintern, utan bara pulshöjande kortare timmespass. Det var dåliga förutsättningar inför en vår och sommar.

Så kom april, Maria blev förkyld och några dagar senare, på min födelsedag, bröt min förkylning ut. Jag låg för ankar en vecka vilket är trist. Men det stora problemet var snarare att jag inte återhämtade mig träningsmässigt efteråt. Hela maj var fruktansvärd, all kondition var borta och då menar jag verkligen all. Jag orkade knappt ens långsamt-lufsa mer än någon enstaka kilometer. Ingen ork i vare sig ben eller kondition. Bestämde mig då för att det skulle inte bli något långlopp cyklat av mig i år. Det fanns inte förutsättningar i kroppen att klara det. Ottarsloppet som jag gillar strök jag snabbt ur tankarna, likaså de kommande loppen.

Under sommaren har jag snarare än att träna, inriktat mig på att springa eller cykla de pass jag haft lust med och förmått. Löpningen har varit eländig där jag inte haft kraft att springa intervallpass utan det har blivit typ 7 km i dåligt tempo uppdelat på 2-3 åt gången med vila mellan. Rätt eländigt för en van löpare men man får spela de kort man tilldelats. Under juli fick jag till några längre 3-4-timmarspass på grusväg. Varma sommardagar med stekande sol, skogar och grus. Det kändes bra att kroppen återhämtade sig en del även om farten i passen var allt för låg, klart lägre än vad jag cyklat tidigare år.

I slutet på juli började kroppen komma igång igen men Mörksuggan var inte möjlig. Engelbrektsloppet var tänkbart men jag samlade aldrig vilja till att anmäla mig. Finnmarksturen har dock en större plats i mitt hjärta, det var det allra första loppet jag cyklade alls. Det går i backiga fina områden och har utmaningar i form av de två avslutande längre backarna med Leos backe som sista utmaning. Där jag ett år fått gå upp, men de flesta åren tagit mig upp cyklande. I år såg väderprognoserna bra ut de sista två veckorna inför loppet. Tanken började ta form att det kanske trots allt är möjligt att köra en Finnmarkstur i år. Till slut gjorde jag anmälan och anpassade träningspassen sista veckan för att benen inte skulle vara slutkörda inför loppet.

Äntligen dags

Jag vaknade söndag morgon, åt min havregrynsgröt och stuvade in cykel och utrustning i bakluckan på Toyotan. Styrde nosen västerut mot Falun, Borlänge och till Ludvika. Som vanligt söndagsmornar lugnt med trafik och jag kom fram till Ludvika. Jag parkerade mitt emot Sibyllarestaurangen där jag brukar och gick och hämtade ut nummerlapparna. Monterade ihop cykeln och gick och la den i fållan. I år var upplägget på stadion förändrat och det saknades skyltar för var motionärsfålla 5 (köra fort) samt 6 (köra lagom) var. Det var stor oreda bland cyklisterna och många undrade vad som gällde, ingen funktionär fanns i närheten. Jag la min cykel där jag och övriga trodde var fålla 5. Jag gick tillbaka till bilen och åt medhavd potatissallad och skinka, lunch alltså. När jag kom åter till cykeln visade det sig ha varit funktionärer på plats och nu markerat upp fållorna 5 och 6. Min cykel låg i fålla 4, dvs tävlingsklass men nu fick det vara så. Jämfört med tidigare år är det typ hälften så många startande i långloppen så det är halvtomma fållor, så jag insåg att det inte spelade något roll att jag stod fel. För övrigt hanteras ju sorteringen ändå under första kilometrarna från start när det blir omkörningar från både höger och vänster. Damernas tävlingsklasser släpptes en timme för herrarnas tävlingsklass och motionsklasser så damerna fick möjlighet att cykla sitt eget lopp utan att bäddas in och störas av stressande herrar.

Jag träffar en äldre dam som undrar vilken väg vi kommer cykla genom Ludvika. Jag pekar på att vi längre tillbaka brukade köra ut höger efter grindarna men att vi 2019 bytte håll och numera åker åt vänster. Damen berättade att hon brukat bo i höghuset med överblick över startområdet men att hon nu flyttat och därför tänkte ställa sig ute längs vägen. Hon tycker det är så kul att se alla cyklister varje år. Hon önskade lycka till och vi skildes åt.

Speaker Oskar tuggade igång så som han brukar, räknade ner tiden. Plötsligt meddelades att starten skulle gå om en minut, en viss tidigareläggning gjordes pga den tågövergång vi skulle passera så fältet slapp stå och vänta där när tåg passerade. Alla startar sina cykeldatorer, klickar i pedaler och gör sig redo, motorcyklisterna drar igång sina motorer längst fram. Den där klassiska nervositeten känns påtaglig i luften från alla cyklister som vill komma igång och iväg. Vi rullar framåt så att alla kommer ihop närmare varandra i en stor klunga.

Startskottet går och det blir som vanligt lite trångt och stökigt innan man kommer ut genom grindarna. Som vanligt är det stress och positionerande. Vissa ska prompt jaga fram och andra försöker hitta bra ryggar att gå på den inledande lätta asfaltskilometern fram till backen. Jag bestämmer mig för att hålla mitt eget tempo och inte jaga upp mig, låta de som vill stressa förbi göra det, jag låter bli att haka på. Min taktik funkar (som vanligt) sisådär och det går något fortare och hårdare än planerat. Framme i den inledande grusbacken tar jag mitt eget tempo vilket är klart lägre än tidigare år. Pulsen är ändå för hög och watten likadant. Men långsammare än så här kan jag inte cykla, det går bara inte. Det märks att konditionen är riktigt usel. Jag kommer upp på toppen av första backen och vi börjar rulla grusväg utför, det är grovt löst grus och cykeln sladdar runt i allt för hög hastighet nedför, inte alls bekvämt för mig som hatar just detta. Kommer in på de första stigarna som leder upp till motionsspåret där vi kör rundor och ibland möter varandra. Jag kör mitt eget tempo som är minst lika högt som övriga cyklister runt omkring. I en nedförslöpa får jag bromsa hårt, märker jag att frambromsen gallskriker. Redan innan loppet visste jag att bromsbeläggen i stort sett såg helt slut ut. Jag hade beställt nya belägg 10 dagar tidigare men Cykelkraft levererade inte. Jag stannade till i skogen, klev av och funderade på om jag ändå skulle tvingas bryta, på grund av något så jäkla banalt som bromsbelägg som drog sin sista suck i den nedförsbacken. Men bestämde mig för att försöka jaga på ändå, men låta bli frambromsen om den verkligen inte behövdes. Användes så bara bakbromsen resten av loppet vilket inte är optimalt på en så backig och stökig baka som Finnmarksturens.


Vi kommer in längs den nyare sträckningen på spåret intill tjärnen, här är det lerigt och drösvis med sumphål. Man får kämpa för att hålla sig upprätt och ta sig fram. Min teknik som inte alls är bra ger mig inga favörer, det märks tydligt att jag inte cyklat någon teknisk cykling på flera år utan grusväg och enkel stig. Vi jagar vidare på grusvägar blandat med stigar. Jag är ofta i någon form av ingenmansland mellan grupper av cyklister och ingen att teamköra med. Några av de snabbare tjejerna i motionsklass ligger i samma härad som mig. Vi kommer upp på första halvans höjdpunkt med fin utsikt, och sedan bär det neröver på den steniga och stökiga snabba nedfarten där många kör punktering på uppstickande vassa stenar. Jag kommer ner utan missöden, Epicen fungerar verkligen bra när det bär utför på stök. Första langningssträckan och jag får energidryck i riktig vattenflaska, inte mugg som jag normalt alltid fått. Jag kommer ned på de första cykelbanorna och är i nära anslutning till fyra andra cyklister. Vi hjälps åt att dra och jag drar sista biten fram till att det viker av in på en stig, där får jag lucka bakåt men de andra jagar ikapp. Vi kommer ut på den längre cykelbanan längs banvallen till till Ludvika och trapporna vid ABB. Den här biten tjänar alla på att man i åt att köra klungkörning. Eller ja det är tänkt så, men flera i gruppen är uppenbart ovana klungcyklister så när det är deras tur att dra ökar de farten och spurtar. Det blir då ryckigt och vissa orkar inte riktigt, sånt förstör klungkörningen så det blir en tur där var och en får klara sig själv.


Vi kör under trapporna och övriga gör precis som jag och kliver av hojen och går uppför trapporna. Ingen av oss här bak i fältet har teknik eller styrka att våga riskera något uppför branta trappor. Nu bär det av uppåt, och uppåt. En lång seg backe där jag tuggar på med lättaste klingan bak. Tack och lov har jag för dagen bytt den vanliga 36-klingan fram mot en 34:a med tanke på de många och långa backarna i Finnmarken och det tackar jag nu för. Ett par tjejer jagar på och den ena går ifrån, jag kommer dock ikapp och förbi och så där kommer hon och jag hålla på i flera mil framåt. Fältet är nu rejält utspritt och ofta cyklar jag utan att se någon alls eller bara någon enstaka cyklist långt fram eller bak. Det blir inte lika bra pepp men långlopp handlar ändå om att ta sitt eget tempo, inte pressa sig att gå med någon som kör för fort för att det ska vara hållbart, eller hålla igen allt för mycket. Även små skillnader i fart gör stor påverkan över tid på energiåtgång och styrka. När jag vid ett par tillfällen nästan fick stop på cykeln pga stök drog det till av krampvarning i högerlåret. Men ingen gång under loppet kom någon kramp vilket nog är första gången någonsin under ett långlopp. Sannolikt beroende på att jag kört så långsamt och inte tryckt på någon kraft alls.

Stigarna är nu rejält stökiga, både uppför och nerför. Man får jobba med hojen och kroppen hela tiden för att navigera sig fram, tröttheten sätter sig även på koncentrationen och jag gör dåliga spårval runt stenar och stubbar, men det tuggar ändå på. Jag känner att skärpan inte finns där och att tankarna snurrar runt på repeat, ett tecken på mental trötthet. Stigarna är alldeles för stökiga för att jag ska tycka att det är kul, ibland riktigt farliga och ofta bara dryga att köra. Vätskeblåsan börjar kännas nästan tom på ryggen och flaskan med energidryck på ramen är också detsamma. Vi kommer efter en evighet fram till den sista vätskedepån i Hagge. Jag vet nu att jag kommer ta mig i mål, har jag bara klarat mig hit vet jag att jag kommer kunna ta resten av sträckan också. Jag stannar vid depån, kliver av hojen och käkar banan, saltgurka och dricker vatten och sportdryck. Fyller flaskan full med Enervitdryck. Ger en komplimang till tjejen som kommit ikapp och som kör hardtail, det är strongt gjort på dessa stökiga stigar. Hon säger att "man tar vad man har", och så är det förstås. Vi sätter igång igen och så snart vi kommer till den första långdryga grusbacken efter Hagge släpper hon. Jag kör på lättaste drevet men kommer ändå ikapp och förbi några cyklister. Det går sedan fort och snabbt utför grusvägar fram till Leos backe, jag ser den på håll och ser också hur högt upp i kraftledningsgatan vi faktiskt ska ta oss. Har ju gjort den ett antal gånger tidigare och vet att det gått alla gånger utom en att ta mig upp cyklandes. Senast jag var här 2019 fick jag kramp direkt i inledningen. I år går det dock bra, jag trycker i storklingan och vispar mig fram, förbi några andra cyklister som kämpar sig fram. Jag har en uppenbar styrka att cykla uppför. Däremot tappar jag motsvarande tid i utförscykling där jag av feghet inte vågar eller förmår köra lika fort som många andra.


Uppe på toppen bär det direkt av nedåt igen längs skogsstigar. Jag vet nu att det bara är 7 km kvar och att jag kommer klara det här. Det gäller bara att inte slappna av för mycket mentalt på de bitvis rätt snabba och samtidigt tekniska stigarna så man går omkull av ouppmärksamhet. Det rullar på, jag kommer fram till slingan längs elljusspåret och det rullar bra. En cyklist kommer förbi och går in i kotunneln först, den är låg och man måste verkligen huka sig lågt på cykeln för att komma igenom. Nu upp på riksvägen och in mot Ludvika, jag ser två cyklister trycka på framför men själv har jag ingen kraft att trycka med så jag håller mitt eget lägre temp. Viker av in på sista svängarna upp vid husen och in på stadion. Jag hör på avstånd speaker Oskar ropa ut namnen vid prisutdelningen till vinnarna i de olika tävlingsklasserna. Årets Finnmarkstur är även svenska mästerskapen i långlopp så vinnarna i respektive klass blir även svensk mästare. Själv känner jag mig verkligen inte som någon mästare, tiden är markant längre än förra året med ca 4,5 h effektiv cyklingstid. Men jag är inte bättre än så här och tog mig runt vilket var mitt mål, så jag är ändå rätt nöjd.

Duscharna har helt slut på varmvatten så det blir en snabb kalldusch. I år delas det inte ut någon mat, sannolikt av besparingsskäl pga lågt antal startande men samma höga fasta kostnader som tidigare för arrangemanget. Plockar ihop cykeln och sätter mig i bilen och styr hem mot Gävle, nöjd med att ha genomfört i alla fall ett lopp i år trots att jag inte planerat att köra något alls.

Finnmarksturen som den ser ut nu är dock för brötig för min smak. Banan innehåller allt för långa tekniska partier för att jag ska tycka att det passar mig. Jag föredrar mer flowiga lätta banor så jag har bestämt mig för att det här årets Finnmarkstur markerar slutpunkten för mig i Ludvika. Det känns trist då jag gillar allt övrigt kring loppet men allt för höga stökigheten förstör upplevelsen för mycket för att det ska vara värt det för mig. Jag siktar istället in mig på mindre tekniska lopp framöver.



söndag 1 september 2019

Bockstensturen 100 km 2019

För ett par veckor sedan insåg jag att det öppnade sig en möjlighet att cykla Bockstensturen 2019. Maria skulle iväg med tantmaffian på Tjejmilen så jag skulle vara ensam under helgen. Bilen var tillgänglig och jag hade själv inget bokat. Inget jag egentligen planerat men det var som att planeterna stod i rätt positioner och det nu var dags att nyttja den möjligheten.

Bockstensturen är det lopp jag verkligen önskat cykla. Det ligger dock en rejäl bit från Gävle i och med att det huserar 60 mil bort i Varberg. Vanligen har min cykelsäsong, ja eller åtminstone tävlingsdelen av den tagit slut i början på augusti efter att Finnmarksturen avlöpt. Men nu öppnade sig möjligheten att köra Bocksten och jag kunde inte låta den glida mig ur händerna. Avgörande för min del är dock vädret. Jag har ingen önskan alls att cykla i regn, alldeles särskilt så långa lopp som långloppen blir för min del. Bockstensturen är dessutom cupens längsta med sina 100 km. Så varje dag under de senaste två veckorna har jag spanat in väderprognosen för Varberg. En sak visade prognoserna hela tiden, det skulle bli soligt och fint både fredag och lördag. Jag köpte dock ingen startplats utan väntade kallt på att väderläget skulle vara mer säkert. Under torsdagen inhandlade jag dock en startplats från en Hampus Andersson som inte kunde köra som planerat och därför sålde sin plats. Namnet gick inte att ändra utan jag fick cykla under pseudonym men det spelade ingen roll för min del.

Arbetsveckan var maximalt stressig från första sekund till sista. Veckan innan hade jag och Maria haft semester. På måndagen var jag åter på jobbet och skulle ta igen det jag missat under föregående vecka. Tisdag och onsdag var jag på kommunens chefs och ledarskapsutbildning vilket är rejält slitigt mentalt. Torsdag var vanlig arbetsdag och på fredagen skulle jag leda min enhets planeringsdag. Eftermiddagen var jag dock tvungen att sticka iväg på annat möte. Alltihop gjorde att jag hade varit tokstressad hela veckan och även sovit dåligt. Ingen optimal uppladdning för ensam långresa och ett rejält långlopp.

Min plan var att gå på det möte fredag eftermiddag som jag var tvungen att delta vid. För att därefter åka hem och packa bilen full med cykelutrustning och sovgrejer och köra 60 mil sydväst genom landet. Jag kom iväg en bit senare än planerat men det var bara att dra på. Körningen gick bra och jag lyssnade på podavsnitt och musik och hade det bra. Stannade och åt i Örebro samt införskaffade färdkost och frukostmat i en butik längre söderut. Körde genom Göteborg och kom fram till Varberg vid 23-tiden. Hade med mig sovgrejer och planerade fälla ner baksätet i bilen och sova i bakluckan på Seaten. Letade mig ut till Getteröns naturrum i Varberg som jag vet ligger avsides där man de även har platser att stå över natten. Packade om i bilen, bäddade upp liggunderlag och sovsäck i bakluckan. Det blev riktigt bra, jag kunde faktiskt ligga raklång där. Somnade och sov helt ok i fem timmar när jag vaknade just kl 05. Låg kvar och lyssnade på pod och tog det lugnt fram till uppstigning vid sjutiden. Gick en sväng runt området på Getterön, åt frukost och väntade på att klockan skulle gå så att dagen skulle dra igång.

Tog bilen bort till Varbergs centrum, parkerade precis intill fästningen. Promenerade till badhuset för en dusch, tandborstning och omklädning till cykelkläder. Efter att ha gjort detta kände jag mig som en ny fräschare människa. Trots den tidiga timmen var det väldigt skön temperatur utomhus. Det lovades runt 26 grader under dagen och soligt sommarväder. Jag hämtade ut nummerlappen och gick och tittade på starten till de kortare tävlingsklasserna. Det fanns lopp för 30 km, 50 km, 75 km och mina 100 km. Att jag skulle välja det sistnämnda var inte helt självklart eftersom det kunde bli allt för långt för mig. Men skulle jag nu äntligen få köra Bockstensturen och det ända nere i Varberg skulle det väl ändå inte duga att cykla kortare än den fulla 100 km-sträckan, så på det viset fick det bli. Även om jag ska erkänna att jag ända fram till och med timmarna innan start funderade på att ändra till kortare sträcka.

Det drog ihop sig till cykelinsläpp i startfållan en timme före start. Så jag ställde mig i kö en kvart innan, och det visade sig att jag stod först i kön till min fålla. På andra lopp jag kört behöver man ställa sig i kö klart tidigare. Eftersom jag var först in kom jag också i första startled i vår grupp "köra halvsnabbt", dvs för motionärer med något högre ambitioner än bara att ta sig runt. Vilket var min målsättning. Efter att ha studerat banan och läst vad andra skrivit var min plan att cykla långsamt de första 17 km fram till första stigningen och sedan köra kontrollerat därefter.

En kvart innan start stod jag åter vid cykeln. Nu fulltankad med vatten i ryggsäcken, energidryck i flaskan och fullt med geltuber i bakfickorna. Hade räknat fram att tävlingstiden för min del skulle landa på över fem timmar och ville verkligen inte gå tom på energi.

De sista förberedelserna minuter innan start. Jag i svart i mitten. Foto cykelkanalen.se
Så var det startdags. De skulle släppa iväg tävlingsklasserna först och sedan ge en liten lucka innan vi motionärer släpptes iväg. Något som var klokt så det slapp korka igen allt för mycket i början. Första delen ut genom Varberg hade i år gjorts om för att minska störningar för bilisterna. Detta ledde dock till ökade störningar för oss cyklister. Första biten var smal och omkörningsmöjligheterna var små. Inte för att jag hade några ambitioner att köra om, utan tvärtom fick jag problem då min strategi var att cykla långsamt första 17 km, samtidigt som jag hade ställt mig i startfållans första startled. Så det tryckte på bakifrån av hundratals cyklister med högre ambitioner på fart i början av loppet. Det gick inte att hålla igen så farten blev min fart blev högre än planerat men jag lät mig inte stressas allt för mycket av de som svischade förbi mig. Hamnade dumt nog i ett mellanläge när jag körde egen fart över de öppna fälten öster om Varberg. Många andra cyklister gick på lite hårdare medan jag höll igen strax under den farten, vilket ledde till att jag fick ligga och borra själv i motvinden över fälten. Tämligen otaktiskt men så blev det. Väl framme vid första backen var jag glad att jag bytt 36-klingan på cykeln och istället satt på en 34:a. Insåg att det skulle bli många och tuffa backar framöver och då var det skönt med lättare lättaste-växel. Här hade jag faktiskt tagit lärdom från mitt misstag på Finnmarksturen. Här hemma funkar 36-klinga utmärkt, men då har vi inga backar alls i Gävletrakten. På många andra håll i landet är det dock klart mer kuperat och där passar det sig bättre med något lättare utväxling.

Stressiga och bökiga startkilometrar. Jag till vänster. Foto cykelkanalen.se
Nu började loppet på riktigt för min del. Det gick uppåt och uppåt, backar som krävde att man gick ner på minsta klingan för att spara benen. Många andra flåsade som ånglok medan jag var tämligen opåverkad trots att jag cyklade förbi drösvis av cyklister. Tack god kondition för det. Av erfarenhet vet jag att om man går hårt i backarna de första timmarna kommer krampen i slutet på loppet och på dagens lopp skulle slutet ligga ännu längre bort än vid något annat lopp jag kört tidigare. Finnmarksturen var i år 83 km och Bockstensrundan 100 km. Min tävlingstid på Finnmarken var 4h 12min, så jag förväntade mig en tävlingstid på mellan 5 och 5,5 timme på dagens tävling.

Backarna fortsatte, det var verkligen inte tekniskt utan tvärtom kändes det hela tiden enkelt cyklingsbart. Vi kom in i bokskogarna vid Åkulla och här var det oerhört fint. Det är första gången någonsin jag cyklar mountainbike i bokskog och det gav mersmak för mig som hatar rötter. Slätt och fint underlag och lövtaket ovanför gav härlig skugga nu när solen och värmen tryckte på ovanifrån. Vid första vätskedepån tog jag en mugg sportdryck, hade före det tryckt en gel. Nu började vi komma in i ett parti mer blandskog där det var några gyttjehål. Såg att cyklister före mig fick kliva av för att ta sig igenom men trots att jag upplever mig halvkass på teknik tog jag mig igenom alla ställena utan att behöva sätta ner någon fot. Riktigt skoj och ett kvitto på att jag utvecklats tekniskt under de senaste åren.

Foto cykelkanalen.se
Nu började det komma partier med mer tekniskt krävande inslag. Inte så långa men en hel del avancerade avsnitt dök upp. Tur att jag hade racemode i hjärnan för om det varit hemma hade jag helt säkert klivit av och gått förbi ett flertal av de hinder som jag nu bara cyklade igenom. Backarna fortsatte avlösa varandra och jag bibehöll planen att hålla igen insatsen från min sida. Långlopp är hela tiden en avvägning mellan att hålla igen för att orka hela vägen, och att gå på så man inte sparar något. Ibland går det bra och andra gånger går man in i väggen. Såg på pulsen att jag låg klart högre än planerat. Ofta runt 160 bpm eller mer och då ska det sägas att min tröskel ligger på 170 så på ett femtimmarslopp blir det rätt hög ansträngning. Men det kändes hela tiden bra så jag fortsatte och kände ingen trötthet alls efter första fem milen. Hjärnan var även fortsatt pigg och jag kunde köra bra linjer genom de tekniska sektionerna. Det enda som störde någon mil inträffade mitt under loppet, när det var tighta och stökiga stigar fick jag rejält med svett på insida av höger glasöga vilket gjorde att jag hade svårt att se med det ögat. Att cykla enögd gjorde de tekniska svårigheterna ännu tuffare men tack och lov klarade jag mig utan att vurpa.

Efter en evighet kom vi till andra vätskedepån, där käkade jag bulle, banan och drack sportdryck och vatten. Sedan iväg och på det igen. Under flera mil hade jag passerat en skånsk kille som körde med blåtandshögtalare i vätskeryggsäcken. Han pumpade först hårdrock några timmar innan det övergick till hårdare technomusik. Det dunkade rejält om honom där ute i bokskogarna. Han hade det slitigt i uppförsbackarna där jag enkelt trummade förbi honom. Men när det sedan gick nedför igen höll han högre tempo än mig, så på det viset körda vi om varandra gång efter gång under säkert fyra mil.

Gröna fina omgivningar. Foto Happyride.se
Vid näst sista vätskestationen tog jag ett stop där jag nöp en banan, en bulle, sportdryck, en saltgurka och en näve punchpraliner. Den blandningen i munnen var ingen högre gastronomisk upplevelse fast det var heller inget jag hade behov av just då. Utan det var viktigare att fylla på depåerna för att orka sista biten fram till Varbergs fästning.

Nu börjar allt bli mer som en dimma. Jag har svårare att urskilja vad som hände när. Men efter ungefär sju mil drog det till som tusan på insidan av högerlåret i en tuff uppförsbacke. Direkt jag fick den krampkänningen klev jag av och gick resten av backen. Det är aldrig värt att kriga med kramp uppför bara för att göra det, sådana insatser får man betala för genom full kramp längre fram. Bättre då att bita i det sura äpplet och gå några meter. Det släppte och jag kunde cykla på som vidare igen även om jag av erfarenhet vet att en sån krampkänning visar att riktig kramp kommer inträffa längre fram. En 15 km senare skulle jag spurta förbi ett par andra cyklister och då visade sig krampkänningen igen, det drog till på höger insida. Så jag avbröt omkörningen och tänkte stanna för att stretcha ut benet, men precis där stod en kvinna som glatt ropade "ni håller mycket bättre hastighet än många andra gjort före er". Vilket var precis vad jag önskade höra och jag kunde då inte stanna och kliva av cykeln. Så jag höll ner farten och la mig bakom de två andra tills krampkänningen hade släppt och jag kunde cykla på igen. Vid det här laget var jag rätt less. Hade gärna sett att loppet varit slut då. Hade varit ute så lång tid och kände att jag på grund av kramp inte kunde ge det jag ville och hade i kroppen. Energimässigt var det inga problem, jag kände aldrig någon dip där utan det var mer mentalt som jag kände olust att cykla mer. Att känna bra med energi men tvingas hålla igen på grund av kramp är riktigt trist. Sista 3 milen kom vi ikapp andra cyklister med vita och röda nummerskyltar vilket indikerade att de cyklade kortare sträckor. De hade startat en timme-halvtimme före och cyklade även markant kortare. Många av dem stod nästan stilla i skogen och jag fastnade bakom drösvis med cyklister på de smala stigarna där det var omöjligt att cykla om. Ibland hade jag tur och kom ikapp någon som hörde att det dök upp snabbare cyklister bakifrån så de höll åt sidan och släppte förbi. Andra gånger var det mindre kapabla och långsammare cyklister som hade fullt sjå att över huvudtaget ta sig fram utan att gå omkull och då fick man snällt vänta till möjligheter för omkörning öppnade sig.

Sista kilometern in mot mål. Foto cykelkanalen.se
Vi kom nu ut i öppnare terräng och sista milen in till och genom Varberg var vägar och fält avbrutet av en svängglad runda genom cykelstigar i sydänden av Varberg. Sista biten längs havet upp mot fästningen var fantastisk, där njöt jag verkligen av härlig stig med havet direkt på vänster sida och fästningen i blickfånget rakt fram. Någon spurt var inte meningsfull men jag höll uppe tempot ända fram till att vi cyklat intill fästningen och svängt runt in i parken där målportalen tornade upp sig.

Lite sliten efter målgång. Foto cykelkanalen.se
Det var en riktigt härlig känsla att ha genomfört Bockstensturens långa distans och det på ett klart godkänt sätt dessutom. Det är uppenbart att sensommarens långa cykelturer på 3-4 timmar har givit uthållighet. Jag har under sommaren inte cyklat särskilt mycket intervaller eller hårdare pass men konditionen fungerar ändå bra. Även kul att ryggen inte gjorde några väsen av sig under detta tuffa lopp. Ryggproblemen har inte alls varit lika framträdande under årets cykellopp som de varit de två föregående åren.

Efter loppet drog jag en dusch, åt en bit av den pasta som erbjöds på tävlingsområdet. Därefter dök jag in i bilen och körde nordost igen. Via Borås, Jönköping och sedan E4 hela vägen upp till Gävle. Sista tio milen var jag väldigt trött men körde hela vägen hem för att sova i egen säng.

torsdag 1 augusti 2019

LSD-Landsväg på CX runt Storsjön

Solen sken idag och även om värmen inte fanns där utan höll sig strax under 20 var det utmärkt cykelväder. Benen var mosiga från gårdagens styrkepass men det spelade ingen egentlig roll eftersom jag bestämt mig för att cykla långsamt. Hade inte tänkt köra någon längre tur utan planen var Hästborunda om 50 km.

Det var ett bra tag sedan cyclocrossen blev vädrad. Egentligen har det främst berott på att jag saknar effektmätare på den hojen vilket jag gärna använder för att hålla koll under träningspasset. Landsvägscykeln har blivit allt mindre använd med åren. De senaste två åren har den gått exakt en runda per år, alltså ingenting jämfört med en fem-sex år sedan då jag drog många hundra mil landsvägscykling per år. Mountainbikecyklingen har gjort cyklingen mer levande än det monotona nötandet på landsvägarna. Jag har även börjat känna att landsvägscykeln inte lockar, den är inte lika bekväm som cyclocrossen vilket gör att jag väljer bort den. Så blev det även idag. Det sitter fortfarande rena cyclocrossdäck på Canyon Inflite-hojen så den rullar inte lätt. Men den rullar markant lättare än de mountainbike jag normalt cyklar så allt är en förbättring.

Cyklade den vanliga rutten genom Hagaström. Men innan jag hann dit var det ytterst nära att jag inte kom vidare alls. En buss trängde mig och körde på mig på raksträckan vid Tolvfors. Precis när bussen skulle köra om på den smala vägen utan vägren, fick den möte och valde då att gira skarpt höger. Just där befann dock jag mig vilket gjorde att jag tvärnitade. Vägrenen är ungefär 5 cm bred så det fanns ingen marginal för mig att röra mig på. Utanför vägrenen var det dike och inget mer än det. Min bromsning räckte inte utan bussen körde på min vänstra sida varvid jag fick kast på hojen och var ohyggligt nära att cykla omkull men klarade mig. Adrenalinet gick dock i taket och trots mina mosiga ben cyklade jag ikapp bussen som dessutom turligt nog fick en påstigande några hållplatser senare. Där sladdade jag in i bussen med hojen, hoppade av och började gapa och skrika på busschauffören. Han hade aldrig märkt att han kört på mig och bad inte om ursäkt eftersom inget hänt. En syn jag inte direkt delade varför jag kallade honom idiot ett antal gånger och andra invektiv. Förarens ursäkt var att han fick möte och var tvungen att väja. Jag förklarade att han i så fall skulle ha bromsat och väntat med omkörningen till den kunde ske säkert. Han köpte inte det utan tyckte att han gjort rätt som svängt ut där jag låg. Efter att ha samlat mig ett par minuter ringde jag X-trafik och anmälde händelsen.

Nåväl efter att ha upplevt en nära-döden-upplevelse var jag lite omtumlad men jag samlade mig rätt snabbt. Efter det fortsatte jag att njuta av cykelturen som var helt exemplarisk, perfekt cykeltemperatur och väder, grönskande vackra sommarfält. Plötsligt fick jag beslutsvånda, vid avtaget på Bäckvägen hade jag svårt att välja om jag skulle cykla rakt fram mot Hästbo som planerat eller upp på Bäckvägen bort till Sandviken. Det blev det senare, jag var tidigt ute på dagen och hade inget alls att skynda mig hem till. Gott om tid att cykla långsam lång distans alltså. Höll pulsen runt 130 och lät bli att trycka i pedalerna utan istället hålla kraften så låg som jag bara orkade mentalt. Det är ju tråkigt att cykla energilöst. Fortsatte förbi Sandviken längs Stigen mot Kungsgården och Lemby flygfält. Sedan den fina vägen genom skog och ängsmarken mot Årsunda och Bovik. Hemöver i motvinden. Totalt mötte jag säkerligen 20 landsvägscyklister, klart fler än jag är van att se på mina cykelturer. Det märks att det är sommarsemester och vecka 31 då allra flest är lediga och får cykeltid.

Ett fantastiskt sätt att få ihop nästan 3,5 timme härlig cykeltid och 96 km distans i kroppen.

onsdag 31 juli 2019

Styrketräning kan man tänka sig

Högerhöften har ju strulat för mig sedan tidigt i våras, vilket gjort att jag inte kunnat träna.
Det har efter ett besök hos naprapat häromveckan visat sig vara triggerpunkt i mellersta sätesmuskeln. Ordinationen var stretch och att rulla på den onda triggerpunkten med triggerboll för att lösa upp låsningen i de påverkade muskelfibrerna.

Nu har jag även grävt igenom internet och fått förklarat för mig att triggerpunkten i mellersta sätesmuskeln troligen beror på att den saknar styrka att hantera den kraft den utsätts för när jag löper. Det är ju just vid löpning som muskeln blir överbelastad och går in i låsning pga brist på syre och till slut även energi. För att komma till bukt med problemet behöver jag träna upp styrkan i mellersta sätesmusklerna. Ska man vara ärlig belastas de ju i stort sett inget alls i min cykling vilket jag tränat genomgående senaste året. Mellersta sätesmuskeln är den som för ut benet åt sidan, en rörelse jag aldrig gör eftersom benen bara trummar på framåt.

Så idag plockade jag ihop ett gäng sätestränande styrkeövningar. Införskaffade miniband vilka jag använder för att exempelvis köra "musslan" med band, samt sidogång m.m.

Som vanligt när jag ska igång med styrketräning vet jag att första gångerna ger grönjävulsk träningsvärk. Men det är bara att genomlida för att komma igång med träningen.

Idag blev det därför knäböj med upp till 50 kilo skivstång, armhävningar, lite olika bukmuskelövningar, och enbens bulgariska marklyft. De senare utan vikt eftersom jag uppenbart har dålig och otränad balans och motorik för den övningen. Så planen nu är att lära kroppen göra den utan belastning för att därefter framåt kunna gå på med skivstång också.

Tänka sig, att jag tränar styrketräning. Och dessutom tyckte jag det var kul. Faktiskt, jag ser fram emot att få komma igång med styrketräningen och få bygga allmänstyrka. Som det är nu saknar jag i praktiken nästan bålstyrka och armarna är tunna som två rep. Så gudarna ska veta att det finns mycket att göra, och behov att fylla. Men varje resa har ett första steg och mitt första var dagens styrkepass. Ingen egentlig träning men ett sätt att väcka kroppens minnen av att ta i och utmana styrkeutveckling.

tisdag 30 juli 2019

Finnarksturen 2019

Det var en av årets varmaste dagarna. Tajmingen för årets hårdaste cykeltur var inte helt optimal. Finnmarksturen i Ludvika var det första cykellopp jag överhuvudtaget cyklade, tror det var 2013 som jag första gången vevade mig genom banans 68 km. I år var loppet dessutom klassat som svenska mästerskapen i långlopp, vilket innebar förändringar. Den redan backiga tuffa banan både förlängdes och tuffades till. För att få vara SM-bana förlängdes den med 13 km extra, och dessa innebar dessutom att man tog bort en del grusvägspartier och ersatte dem med stigar. Den första märkbara förändringen var den vackra stigdragningen längs sjön ungefär 20 km in i loppet. Den mest märkbara var dock att istället för att cykla asfalt och grusväg upp längs en lång backe, fick man nu stigar som tog en upp för samma backe i en extra slinga. Det sänkte snittfarten rejält och ökade på ansträngningen.

Nåväl, låt oss inte gå händelserna i förväg.
Jag vaknade vid sjutiden, kokade havregrynsgröt och packade bilen. Eftersom jag inte behövde vara i Ludvika förrän vid kvart i tio var det ingen stress då det bara tar 1,5 timme att köra längs halvtomma söndagsförmiddags-vägar. Lyssnade på podd i bilen och kom fram till Ludvika i god tid för nummerlappsuthämtning. Tittade på damstarten, placerade cykeln i startfålla fem (köra lagom) och gick tillbaka till bilen. Käkade mackor och mekade cykel, förberedde mig för loppet. Solen tryckte på och värmen var redan påtaglig så jag höll mig i skugga så gott det gick fram till det var dags att gå till cykeln.

Som vanligt är det spänt i startfållan, alla är redo, förväntansfulla och samtidigt nervösa inför vad som väntar. Än mer nu i år då det var ny längre sträckning som knappt någon enda person cyklat men de få som gjort det sa att det är markant tuffare bana i år. Jag hade på förhand bestämt mig för att mitt enda mål var att ta mig igenom de 81 kilometrarna och i andra hand att få göra det så väl jag kunde. Hade inget som helst placerings eller tidsmål. Det var nu några år sedan jag klarade mig igenom hela loppet. Har fått avbryta ett par år pga kramp, och förra året körde jag bara halvan. Tog mig då igenom med både ländryggsvärk och kramp. Inför i år har träningen varit sämre men jag gav mig ändå på att köra långa, som alltså dessutom var förlängd och tilltuffad. Inför start fick jag tips av Ludvikacyklister som testat den nya banan att det var bäst att komma fräsch till halvvägs-varvningen vid trapporna vid ABB, eftersom den tuffa slitiga delen av banan var den andra hälften. Så målet var att nå fram till halvvägspasseringen så energi och muskelmässigt billigt som möjligt. Jag visste att det skulle bli svårt med tanke på alla de backar och stigar som första varvet består av, och i tillägg till det dessutom den hårt tryckande värmen och stekande solen.

Startskottet gick, vi cyklade ut genom grindarna till idrottsplatsen och det var hetsigt som det brukar. Till skillnad från tidigare år hade jag dock bestämt mig för att inte hetsa alls utan helt och fullt sikta på att köra mitt eget tempo oavsett vad andra gör. Så jag passerade en del samtidigt som många andra stressade förbi. Jag höll fullt fokus på effektmätaren för att se att jag inte lurades av adrenalin och vilja att gå på för hårt. Alldeles särskilt så här tidigt i loppet då man ännu är pigg och det är lätt att gå på för tufft. Jag höll som sagt igen och fram i första backen körde jag ett bekvämt tempo. För mig som har lätt att cykla backe var det skönt men jag såg många runt omkring som slet hårt pulsmässigt. Blev passerad av två Sandvikencyklister men tänkte att äh jag tar dem senare i loppet när backarna börjar på riktigt i andra halvan.

Det gick på mot de första stigpartierna och motionsspåret. Här var tempot fortsatt behagligt även om det rullade på, jag försökte medvetet hela vägen köra den växel som lät mig vispa på i god kadens. För att spara benen försökte jag hela tiden låta bli att tungtrampa lågkadens. Jag höll övrigas tempo men såg till att hålla hög kadens. Än så länge hade loppet inte riktigt satt sig, det var fortfarande cyklister runt omkring som man märkte att de gått ut hårt och nu började få betala för det. Tekniskt sämre cyklister än mig oroade fortfarande. Själv är jag ju oteknisk, har dålig balans och är rädd och feg, men runt omkring fanns de som var värre. Har man otur hamnar man direkt bakom en sådan och då blir det en farlig tur. De liksom studsar och kastar omkring utan kontroll och man kan inte lita på spårvalen de gör eftersom det när som helst kan dyka upp en sten eller onödig håla de mosat rakt över. Sådana gånger gör man bäst i att backa tillbaka lite, få lite mer eget synutrymme och invänta en bra möjlighet att cykla förbi. Sådär höll jag på ett gäng gånger. I en av de värre stigpartierna började svetten plötsligt rinna ned i ögonen, det forsade saltvatten ner i ögonen så att jag hade svårt att se. Försökte gnugga bort det men i full fart genom stökig terräng gick det inget vidare. Det släppte dock någon minut senare.



Vissa cyklister insåg sina brister, så efter ha legat längst fram och blockerat stigen för bakomvarande så vek de åt sidan så snart de kom ut på nästa grusväg, stressade över att hålla tillbaka snabbare cyklister. Så jag tackade glatt när de vek åt sidan. Genomgående hade jag bestämt mig för att idag skulle jag hålla humöret uppe. Så ute i skogen undslapp jag mig kvickheter, ställde någon fråga eller så bara för att hålla övrigas humör uppe, men främst för att ha god känsla själv. Det fungerade bra och jag både trivdes och hade skoj. Åtminstone i 6,5 mil, därefter tog energin slut och jag hamnade mer i bita-ihop-läge och orkade inte skämta.

Nåväl stigarna snirklade på och vi nådde fram till den steniga snabba utförslöpan där jag vissa år sett 10-15 gubbar stå vid sidan av spåret lagandes trasiga däck. Jag tog det lugnt nedför för att inte riskera några vurpor eller tråkigheter. Därefter var vi ute på asfaltspartierna in mot Ludvika. Såg en kille 15 meter före och vägde om det skulle vara värt att mata ikapp eller köra eget tempo. Tog en stöt och drog ikapp honom, lät honom dra en stund innan jag tog över. Därefter drog han hela vägen in till trapporna vid ABB, väldigt tacksam var jag för det i motvinden då jag låg i rygg och sparade på pinnbenen.

Ner för trapporna och sedan cyklade flera andra upp på andra sidan medan jag och några till klev av och sprang upp för trapporna. Har aldrig vågat cykla dem även om jag säkert skulle kunna. Men vill inte riskera något sådär mitt i loppet. I det här läget var jag fortfarande hyfsat fräsch helt i enlighet med min strategi. Ryggen hade heller inte märkts av vilket var ett under, men jag tror det berodde på att jag inte tagit i varför ländryggen inte påfrestats.

Motionsspåren i Källbotten.

På lättaste växeln matade jag mig upp för grusvägsbackarna och stigarna upp til bergspriset. Strax innan stannade jag vid vätskekontrollen, struntade i att andra jag passerat tidigare nu cyklade förbi. Tog sportdryck på bordet, hällde kallt härligt vatten över huvud och rygg. Drack en mugg vatten och först därefter drog jag igång igen. Det var värt den förlorade tiden att få energin och kyleffekten. Efter några hundra meter var jag ikapp de andra cyklisterna igen, gick om och passerade lätt. Drog ifrån i utförskörningen efter, trots att jag genomgående tappar nedför medan jag vinner på andra omkringvarande uppför. Är för feg och nervig utför men har bra klättringskapacitet uppför och tar placeringar där. Låg nu ensam sedan de passerade och nu bakomvarande helt släppt. Matade på uppför de nya stigpartierna. Uppför och uppför, vilket känns som melodin för dagen. Vissa lite stökigare partier nedför och mina händer var nu rejält slitna. Det märks att de klena kontorshänderna inte tränar någon som helst styrka och att cyklingen i Gävles platta landskap inte alls utmanar dem till ökad styrka. Svettiga händer utan styrka var inte ett vinnande vapen, särskilt när man ska bromsa och måste lätta på greppet för att tjuvhålla bromsen av rädsla att det kan dyka upp okända stenar eller hålor att undvika i farten utför.

Här börjar det dock bli dimmiga minnen. Tröttheten började nu komma. Jag hade ingen aning om hur lång tid som jag hade varit ute eller hur långt distans det var kvar. Bedömde dock att det kunde vara typ 20 km kvar in till målet. Matade bara på i det tempo som funkade och som jag trodde mig kunna hålla någon dryg timme till. Snittfarten på andra halva var klart lägre än tidigare år, och det beror på den längre distansen men främst på de klart kortare grusvägsinslagen och de markant ökade stigpartierna. Nu gick det riktigt långsamt och en lång och seg uppförsbacke som aldrig ville ta slut där vevade jag på med lättaste växeln och kunde inget annat göra då krafterna i ben och kropp helt lämnat. Efter vad som kändes som ungefär 18 år kom jag upp på toppen.

En lång snabb utförskörning på grusväg tog dock vid, på rätt lös sprängsten där man bara hade möjlighet att ligga i ett spår, kom man utanför det hade det burit av rakt ut i skogen. Kom för fort in i en kurva vid ett vägbyte och fick panikbromsa. På stigarna var huvudet inte alls med och förutsåg vad som skulle ske och hur jag bäst skulle parera terrängen. Tvärtom var den mentala energin och uppmärksamheten slut så jag köttade korkade spårval mer eller mindre konstant. Vid tre tillfällen var det riktigt nära att jag gick över styret eller sladdade av stigen ut bland stenar och träd. Men det gick bra och jag klarade mig helskinnad.

Kom fram vid vätskekontrollen i Hagge, där jag stannade och käkade den utmärkta kombinationen sportdryck, banan och saltgurka. Tog det jag kunde innan jag kastade mig på hojen och drog vidare igen. Det gick verkligen inte fort men jag hade en kille som cyklade bredvid och vi snackade några ord. Det var hans första Finnmarkstur så han undrade hur Leos backe var. Jag förklarade att de inte är så lång som de tidigare men att den är bitvis brant och att man har många mil i benen varför den svider extra. Väl framme vid den gled vi in under portalen i foten av backen, jag hann ungefär 200 meter upp innan det krampade till i höger baksida. Klev av cykeln och stretchade ut den. Satte mig på igen och hann väl ungefär 300 meter till innan vänster baksida krampade. Samma sak igen och när jag sedan nådde den brantaste delen under kraftledningen klev jag helt enkelt av och gick ett par hundra meter. Surt men det kändes smartare att komma upp än att dra på sig kramp igen.

Nu visste jag att det var 7 km kvar och att de nästan genomgående är utför eller platta. Så det var bara att hålla i sig och köra på längs stigarna ned mot kotunneln under landsvägen. Sedan upp och mata på längs vägen in till Ludvika. Hade en kille ett par hundra meter före och killen jag passerade precis vid kotunneln släppte så jag fick köra ensam. Tog mitt eget tempo och struntade i att spurta sista biten in. Det spelade liksom ingen roll då tiden var så lång ändå och liksom betydelselös. Jag visste ju att jag skulle greja att cykla hela FMT och det var betalning nog. Kom in på arenan och passerade mållinjen men kände ingen riktig glädje eller nöjdhet, utan mest bara tomhet. Var så energitom och slut att jag inte orkade vara glad. Fick i mig mer energidryck och saft, käkade lite godis ur skålen och kände livsandarna vakna till liv. Efter att ha vaskat av ansiktet och huvudet med kallt härligt vatten i vattenutkastet var jag på väg att bli människa igen. Kände dock ingen hunger trots att klockan var närmare halv fyra och jag inte ätit någon lunch. Det är alltid så för min del efter lopp att kroppen gått för hårt och inte känner något sug efter mat. På vägen hem i bilen ringde Maria och undrade om vi skulle äta pizza. Jag var inte sugen alls men hennes hemgjorda pizza blev riktigt god även om det tog tid för mig att få i mig pizzabitarna.



Dagen lopp genomförde jag på Giant Anthem-cykeln som har Fox Live valve. Det är så underbart att kunna cykla ett helt lopp utan att en enda sekund behöva tänka på om man har låst eller öppen dämpning och vad som nu lämpar sig bäst och vad som kommer lämpa sig nästa sekund. Att inte behöva tänka på dämpningen en enda gång under hela loppet spar mental energi för min del och är så skönt. Cykeln uppförde sig väl hela vägen igenom så när som på att kedjan hoppade in mellan kassett och ekrar i första riktiga backen. Men det berodde inte på cykeln utan inställningen av han ovanpå den. Så med två skruvklick på vredet var växeln perfekt inställd och cykeln fungerade utmärkt oavsett terräng och underlag. Den är så lätt och härlig samtidigt som den är trygg i geometrin. En riktigt toppenhoj jag trivs mycket bra med som kompanjon på den här typen av mer tekniska partier för min del.

Nåväl slutsummeringen av min Finnmarkstur 2019 är att jag genomförde den precis som önskat. Jag tog mig runt hela med gott humör och med en insats jag är glad över. Det blev den här säsongens enda långlopp för min del och ett minne jag tar med mig till vinterns Monarknötande och styrketräning. Ett starkt minne från årets FMT var solen och värmen och den långa cykeltiden. Men det är ju sånt som gör att man minns tydligare att man tagit i.

lördag 8 juni 2019

94 km landsväg förbi Järbo


Kortfattat, det blev en fin premiärtur på landsvägshojen idag.
La mig på LSD-tempo, dvs långsamt tempo utan egentligt tryck i pedalerna. Kändes väldigt lätt och härligt första tre fjärdedelarna. Sista blir det som det oftast blir, man tröttnar och även lättare insats kostar på. Det blev en underbar härlig runda med varmt skönt sommarväder och klarblå himmel. Lugna vägar och jag njöt hela vägen igenom. 

Drog förbi Högbo upp till Medskogssjön där jag vek av västerut mot Järbo. En väg jag cyklade en hel del på den tiden min cykling till största delen bestod av landsvägscykling. Det börjar bli många år sedan nu, säkert sju-åtta år sedan i alla fall. Då cyklade jag gärna svängen runt Järbo. Så även idag, och sträckan från Medskogssjön är ett lågtrafikerat avsnitt, medan Jädraåsvägen däremot är mer trafikerad. Det var dock aldrig något problem. Biten mellan Järbo och Sandviken kändes längre än jag mindes den. Kom förbi PP-cykel i Sandviken och passade på att gå in och flukta lite på BMC mountainbike, samt surra några ord med Kihlman som stod och monterade svinglager. Därefter trampade jag på förbi Forsbacka och hem. Totalt 94km vilket var precis lagom för dagen. Ett riktigt skönt sätt att fördriva en lördagsförmiddag.

torsdag 6 juni 2019

95 km i 30 plus på nationaldagen

Nationaldagsledigt och dessutom timat med årets hittills finaste sommardag. Det var liksom förbestämt att en sån dag måste man cykla. Eftersom SMHI förvarnat om över 32 grader vid lunchtid var det lämpligt att ge sig ut på cykling redan på morgonen. Vaknade och käkade grötfrukost som jag gärna gör när det är cykeldags förmiddagar.

Hade före passet bestämt mig för att plocka fram landsvägshojen första gången för säsongen. Men ångrade mig och tog istället för mountainbiken för att dra en repa upp ovanför Smörnäs. La mig på snälla låga distanswatt på asfalten upp till Oslättfors och Smörnäs. Det var en sån där sommarmorgon som man bara drömmer om och hoppas på när man sitter och trampar i Monarkkällaren om vintern. Vackert knallgrönt i naturen, klarblå himmel och skön värme. Livet lekte helt enkelt.

Svängde norrut vid Smörnäs, upp på Sibohällsvägen. Det är en lagom kuperad grusväg som löper genom skogspartier med intilliggande sjöar och tjärnar. Helt slät och fin, kunde rent av ha fungerat att cykla den med racern. En fröjd att glida fram på. Tyvärr hade jag oflax för istället för att ta höger i en t-korsning svängde jag vänster in på Flaxvägen. Tyckte det kändes fel men var osäker så jag vevade på. Efter några kilometer insåg jag att den ledde ut på Ockelbovägen. Kom ut precis söder om Medskogssjön och körde vidare norrut längs asfalten till Ockelbo. Stannade vid kyrkogården och fyllde på Camelbacken. Benen och kroppen fortfarande pigg trots att solen och värmen tryckte på.

Svängde österut och körde den tråkiga asfaltsvägen över mot Hagsta. Drog en gel för att hålla energin uppe hela vägen hem. Har kört motsvarande runda tidigare, (men då rätt vägval) och bonkade då i Hagsta, drog en nödgel och rullade hem totalbonkad sista 15 km. Nåväl idag var det dock ännu viss kraft kvar i kroppen. Så jag drog vidare upp på grusvägen som går söderut ner till Norra Åbyggeby. Energidepåerna sänktes och jag kämpade på. Värmen och distansen hade tagit sina tributer. Tack vare vätskepåfyllningen i Ockelbo hade jag vatten kvar i kamelryggen, men energinivån blev allt lägre. Rulla in hemma på Skolgatan efter 95 km i över trettiogradig stekande sol. En härlig dag på cykeln.

tisdag 4 juni 2019

Sommarvärme lockar till cykling


Igår måndag kom sommarvärmen till vår del av världen. Temperaturen låg runt 23 grader och även om jag fick en lång arbetsdag, längre än planerat, så hann jag ändå med lite kvällsaktivitet. På jobbet har vi så kallad sommartid, vilket innebär att vi under perioden juni till augusti kan gå hem en timme tidigare än resten av året. Eftersom jag kommer till jobbet en timme tidigare än schemalagt, kan jag alltså gå hem redan vid tretiden under sommarmånaderna. Nu är det dock så att jag går på sommarsemester redan på tisdag nästa veckan, och därför är arbetsveckorna nu späckade med saker att hinna med innan det är dags att stämpla ut för våren.

Idag var det lämpligt så att jag kunde gå hem vid tre, och solen strålade från klarblå himmel samtidigt som det var riktigt sommarvarmt och härligt ute. Så jag stack iväg med hojen. Egentligen utan något riktigt mål eller syfte med passet, utan bara för att komma ut i vår vackra gröna natur. Vissa gånger har man ju som mål att träna VO2, långsam distans eller tröskel. Men idag ville jag bara cykla, bara för att det är skönt.

Cyklade upp mot Oslättfors, men höll mig på södra sidan av Oslättforsvägen. Kom fram nere i Lund och drog förbi Åbyvallen. Kände för att lägga in en intervallrökare längs Alborga-segmentet så jag dammade på, gick på hyfsat hårt men hade absolut mer att ge. I efterhand visade det sig att jag tagit KOM:en på sträckan, så det var ju klart godkänt. I övrigt blev det härlig rull på grusvägar och asfalt bort till Skidstavallen där det för kvällen bjöds Gästrikecup. Jag hann dock bara stanna och prata en stund innan det bar hem för dusch, mat och sedan med moppen ner på stan. Maria skulle springa vårruset idag så jag ville agera supporter i Söderbacken. Hon gjorde en väldigt bra insats och var nöjd med loppet.